onsdag 26 maj 2010

När lillan kom till jorden

Det var när göken gol, orosmolnen hopades sig i horisonten. Hitler hade intaget stora delar av Europa, i april marscherade han in i Danmark och seglade in i de Norska fjordarna och ockuperade Norge. Finland hade fullt upp med Ryssarna och här i Sverige satt vi i dålig sits. Skulle det vara våran tur nästa gång?
Föda barn under sådana omständigheter, därtill vara ogift och inte fyllda sjutton år. Handikappad med gravt höftledsfel var ingen avundsvärd situation. Olyckliga omständigheter gjorde att hon var tvingad att börja arbeta när jag var 7 månader gammal. Jag placerades på barnhem, där jag stannade från december 1940 tills februari 1942. Jag blev då adopterad och det var väl inte precis någon högvinst.Åren har gått och jag har börjat förlika mig med mitt öde. Tack vare att jag har en stor familj, och har hittat mina syskon. En bror som är 2 år yngre än jag och så lillasyster som är 13 år yngre, äkta sladdbarn. Att olyckan var framme och vår mor dog i TBC när Christina var 14 månader gammal, så även hon blev bortadopterad. Hon hade kontakt med vår bror under alla år, så en dag så säger hon till vår bror, tänk jag har alltid önskat mig en syster. Ja, tycker han varför ska du önska något som du redan har, hon trodde han skoja eller fantiserade. För han är duktig på skrönor.
Han började att leta efter mig men körde fast, med samma argument som jag hört, varför riva i det som är gammalt. Han gav syrran de uppgifter han hade och hon skrev ett brev till min födelseförsamling som vandrade runt från församling till församling tills hon hittade mig i Österhaninge församling. På den vägen är det. Vi har hittat släkt mostrar kusiner m.m. Vi har upptäckt likheter mellan oss och våra barn och även bland barnbarn hittar vi otroliga saker. Det är kul och fascinerande, det har gjort att jag började med släktforskning och på mammas sida så härstammar vi från trakterna Ljusdal Hög och Ilsbo. och en gren från Vasatrakten i Finland. Har hittat många livsöden, det har inte alltid varit en dans på rosor.
Nu har jag fyllt 70 år hur många år jag får vandra här på vår sköna jord vet varken jag eller någon annan. Jag tänker njuta av varje dag och hoppas på många år ännu, jag är för nyfiken för att vandra vidare.

2 kommentarer:

  1. Kicki och du hade tur som hittade varandra.....:-)

    SvaraRadera
  2. Visst hade vi det, och nu har hon varit ett stort stöd.

    SvaraRadera